Explore the vast range of titles available.

Inneholder sammendrag

Inneholder sammendrag

Inneholder sammendrag

Trots ett ökat teoretiserande av queer tid och queera temporaliteter är queerforskningens intresse för åldrande och äldre påfallande ljumt. Att tänka samman queerteori och åldrandeforskning är dock ett angeläget och löftesrikt projekt som inte enbart handlar om att studera livsvillkoren för äldre LHBTQ-personer utan även om att utforska hur normativitet kan förstås i relation till äldre och det goda livet (i ålderdomen) i en vidare bemärkelse. Åldrandet och äldre har ofta, liksom queera liv, kommit att förknippas med skam, äckel och det bakåtsträvande: själva framtidens motsats. På senare tid har de negativa diskurserna om åldrande dock kommit att samsas med mer positiva, enligt vilka livet på ”äldre dar” innebär en möjlighet till fortsatt aktivitet och delaktighet och betraktas som en tid för självförverkligande efter pensioneringen. Kritiska forskare har problematiserat det goda/ /positiva/framgångsrika åldrandet som det formulerats inom såväl forskning som populärkultur och massmedia, och menar att nya, positiva diskurser riskerar att osynliggöra intersektionella ojämlikheter mellan äldre. Denna artikel utvecklar existerande kritisk forskning om positivt åldrande genom att diskutera heteronormativitet och hur positivt åldrande konstrueras som just positivt genom att associeras till tvåsamma heterosexuella relationer och barnbarn. Artikeln diskuterar uttryck för positivt åldrande inom massmedia och forskning och kopplar samman dessa med Sara Ahmeds teoretiserande av heterosexualitet, familj och lycka. Frammanandet av det positiva åldrandet och den sammanhängande heteronormativa ”lyckliga” intimiteten sker dock genom en kontrastering mot ett ”misslyckat” och ”olyckligt” åldrande, som knyts till åldrande med funktionsnedsättningar i allmänhet och demenssjukdom i synnerhet. Genom medicinska diskurser om ”sexuellt opassande beteenden” hos demenssjuka äldre positioneras dessa som problematiska, abjekta, och queera (icke)subjekt, vilkas intima relationer framställs som olyckliga relationer. Avslutningsvis diskuterar artikeln hur heteronormativa relationer och intimitet fyller en viktig funktion i konstruktionen av det positiva åldrande, som en länk till eller association med framtid och en disassociation med negativitet, förlust och död i åldrandet.

Inneholder sammendrag

Denna artikel undersöker hur äldre människor förhåller sig till livets ändlighet. Till skillnad från många andra liknande studier fokuserar denna studie på äldre människor utanför palliativ vård och äldreboenden, som fortfarande är aktiva och engagerade i samhället. När och på vilka sätt blir livets ändlighet uppenbar för dem i deras vardag? Vilka strategier använder de för att hantera medvetenheten om livets ändlighet? Under 2015 samlades data in via sex fokusgruppstillfällen med personer i åldrarna 69–90 år. Resultaten visar att livets ändlighet var något som alla respondenter förhöll sig till så gott som dagligen och utifrån flera dimensioner. I de flesta fall var det något de hade ambivalenta känslor inför. Många var rädda inför ovissheten i framtiden, men ibland gjorde medvetenheten om livets ändlighet samtidigt nuet mer värdefullt. Döden var närvarande i respondenternas vardag, som något som skulle skjutas upp, planeras och administreras genom den sorts självdisciplinerande tekniker som är betydelsefulla för ”framgångsrikt åldrande”. Jag drar därför slutsatsen att dessa normer och tekniker för framgångsrikt åldrande har expanderat till att även bli normer och tekniker för framgångsrik döende.

Denna artikel undersöker hur äldre människor begripliggör sin situation i telefonsamtal till en stödlinje några månader in i covid-19-pandemin. Genom att använda ett vardagssociologiskt ramverk för att analysera inringares olika sätt att i samspel med stödlinjens volontärer förstå krisen, nyanserar artikeln nuvarande kunskap om äldre människors situation. Den tematiska analysen visar att inringarna begripliggör krisen i förhållande till sociala relationer på ett personligt, anonymt och abstrakt plan. Inringarnas sätt att bemöta avbrott i sina vardagliga rutiner – genom anpassning eller kritisk omvärdering – är kopplade till olika former av tillit: basal tillit till en social verklighet som delas med en annan person eller reglerande tillit till en samling normer som är oberoende av denna andra. Medan samtalen visade få exempel på positiva anpassningar i personliga relationer, synliggjorde de att anonyma och abstrakta relationer fungerar som viktiga tillgångar för att både bibehålla och omvärdera vardagslivet när det är kris. Även om bristen på trygga personliga relationer under pandemin pekar på äldres utsatthet, demonstreras inringarnas styrka i och med deras aktiva arbete för att behålla och bygga viktiga anonyma och abstrakta relationer.

Baserat på en explorativ studie behandlar denna artikel frågan om utrikesfödd bakgrund, kön och ålder har någon betydelse för behovsbedömningsdokumentation inom svensk äldreomsorg. Med hjälp av kvantitativ innehållsanalys och multipel logistisk regressionsanalys av akter (n=202) innehållande utredningar (n=489) av ansökningar om välfärdstjänster, undersöker denna studie om identifikationsgrunder för äldre har någon betydelse för dokumentationspraktiker. Innehållsanalysen visade att beskrivningar i akterna av utlandsfödda äldre är mer omfattande än beskrivningarna av svenskfödda. Den multipla logistiska regressionsanalysen tyder på att kön och bakgrund verkar vara relevant för hur beslut motiverades i akterna. Ålder är inte lika relevant som de andra kategorierna. Det väsentligaste fyndet är att utlandsfödda äldre i detta material beviljas hemvårdsbidrag i större utsträckning än svenskfödda. Resultaten stöder delvis den kritiska debatten om hur klienter konstrueras i dokumentation av socialt arbete eftersom de indikerar att bakgrund, kön och ålder kan spela roll för hur äldre människors ansökningar om omsorgsinsatser behandlas i akter.

Inneholder sammendrag